Inspelningen av Varning för Jönssonligan, 1981
av Roland Sterner, FSF

I Danmark hade den framgångsrika filmserien om Olsen-Banden gjorts sedan 1968 och hade 1981 kommit upp i 12 filmer, nästan en film per år. Ligaledaren Egon Olsen spelades av Ove Sprogöe, känd inte minst från TV-serien Matador, de övriga två medlemmarna av Morten Grunwald och Poul Bundgaard. Det har även framställts norska versioner av samtliga danska Olsen-Banden, med Arve Opsahl som Egon Olsen. År 1981 var det Sveriges tur. Några få av de danska filmerna hade tidigare visats i Sverige utan större framgång, så man planerade nu egna versioner av de danska manuskripten. Nordisk Tonefilm slöt ett avtal med danska Nordisk Film om rättigheterna, och som första film valde man den sjätte danska, som i original heter ”Olsen-Bandens sidste bedrifter” och gjordes 1974. Manuskriptet, som i likhet med alla Olsen-banden-filmer, hade skrivits av Erik Balling och Henning Bahs, och det bearbetades för svenska förhållanden av Rolf Börjlind. I de danska och norska filmserierna spelades huvudrollerna av mycket kända och uppskattade skådespelare. I den svenska versionen spelade Gösta Ekman ligans ledare Charles-Ingvar Jönsson, som kallades ”CI” eller ”Sickan”. Hans kumpaner var Ulf Brunnberg som Ragnar Vanheden och Nils Brandt som den ”normale” familjefadern Rocky. Dennes fru spelades av Siw Malmqvist. Historiens bov, bankmannen Wall-Enberg, spelades av Per Grundén, som möjligen valdes eftersom han spelat en liknande roll i ”Äppelkriget” (1971), affärsmannen Jean Volkswagner. Polischefen, på ständig jakt efter Jönssonligan, spelades av Jan-Olof Strandberg och hans assistent av Tomas Norström. Regissör var Jonas Cornell, kanske inte det mest givna namnet för en komedi, men han var efter fyra långfilmer och flera TV-serier en mycket yrkeskunnig regissör, som dessutom hade bra kontakt med Gösta Ekman. Nils Brandt, Ulf Brunnberg och Gösta Ekman. Jag utsågs till fotograf, kanske för att jag tidigare samarbetat med Cornell under en kortare period vid inspelningen av TV-serien Babels hus (1980), men möjligen också för att producenten för Jönssonligan, Ingemar Ejve, hade varit en av de tre klipparna på Tage Danielssons ”SOPOR”. Han visste att den filmen spelats in i ett mycket högt tempo och att jag därför inte ägnat särskilt lång tid åt avancerad ljussättning och andra finesser. Nordisk Tonefilm planerade samtidigt med Jönssonligan en stor internationell inspelning, i samproduktion med flera andra länder. Tanken var då att Jönssonligan kunde göras lite vid sidan av, med hjälp av delvis samma resurser, som administration och ateljéer. Tyvärr blev den större produktionen inte av vid denna tidpunkt på grund av problem med en samproducent. Däremot gjordes den några år senare under titeln ”Slagskämpen” i regi av Tom Clegg. Jönssonligan fick därför bära alla kostnader, och eftersom det inte fanns pengar till studio fick filmens uppbyggda miljöer spelas in i en nedlagd f.d. hissfabrik i Ursvik utanför Sundbyberg. Det hade nog inte spelat så stor roll var bygget ställdes upp, men i lokalen var tillgången på elektricitet mycket begränsad, bara en trefas kontakt med 3x16 A och en med 3x25 A. Utanför ett stort fönster hade vi en stor himmelsfond som skulle överexponeras (filmen gjordes på 125 ASA Fuji) så hela uttaget med 3x25 A fick användas till belysning av fonden. Inspelningen började den 8 juli och höll på till 11 september 1981. Vi gjorde hela filmen med en Arri 35 BL, med den vanliga Zeiss-serien 16 - 85 mm och ibland en Cooke-zoom 20-100 mm. Fototeamet bestod av B-fotografen Lennart Peters, elektrikern Hasse Wallin och passaren Loa Ahlander. Stora insatser gjordes av scenografen och kostymören Mona Theresia Forsén, som inte bara skapade Jönssonligans kostymer, utan höll som en ”production designer” ett vakande öga på hur alla exteriörer och interiörer valdes och visades i bild. Förutom interiörerna i ”ateljén” i Ursvik filmades exteriörer vid fängelset i Norrtälje samt runt om i Stockholm, Hjorthagen, Årstaviken, Danvikstull, Saltsjöbaden, på Stortorget och vid Hornsbergs strand. På det sistnämnda stället togs sekvensen där Jönsson får fötterna ingjutna i cement och hissas ned i vattnet av ”Biffen” (Weiron Holmberg). I den danska filmen användes en docka i samtliga scener, men här gjorde Gösta alla scener själv – utom den där cementtunnan släpps loss från lyftkranen. Då Gösta sänks ned under vattnet togs allting med två kameror, så att det i klippningen ser ut som om han sänks ner fler gånger. Gösta Ekman genomförde alla scenerna i filmen själv, helt utan stunthjälp. En kort scen, då lyftkranen släpper loss cementtunnan är gjord med en docka, i övrigt är det Gösta Ekman i alla scener. En komplicerad sekvens togs på och invid Danvikstullsbron. Jönssonligan har stulit en buss, nr 53 på Kvarnholmen, som de kör fram till Danvikstullsbron. De har arrangerat så att en segelbåt med extremt hög mast tvingar fram en broöppning just när en karavan kommer från Saltsjöbaden med deltagare i en valutakonferens. I karavanen ingår en pansarbil som innehåller en låda med diamanter. När bilarna måste stanna vid bommarna kör bussen fram i den angränsande filen, och Jönsson kan med sin skicklighet att öppna lås ta sig in i pansarbilen och stjäla diamanterna. Denna sekvens var betydligt enklare i den danska filmen. Där öppnas en relativt låg bro på väg från Köpenhamns centrum till Kastrups flygplats. Eftersom det inte finns någon öppningsbar bro från Stockholm ut mot Arlanda fick handlingen skrivas om, så att bilarna är på väg från Saltsjöbaden och måste passera Danvikstullsbron. Producenten hade föreslagit att vi skulle använda Liljeholmsbron, men det hade varit underligt för alla stockholmare som ser filmen att den vägen skulle leda till Arlanda. Vi var noga med att alla detaljer skulle stämma med verkligheten. Rocky sitter i ett torn i en byggnad på Kvarnholmen och kikar mot Värmdöleden för att skicka en signal till segelbåten med den höga masten. Från hans utkiksplats ser man verkligen Värmdöleden, precis som det visas i filmen. Denna sekvens planerades bild för bild, och där hade vi god hjälp av vår mycket kompetenta scripta, Maria Fägerwall. Vi filmade en lördag- och en söndagmorgon. Först fick vi göra en lista på bilder då alla tre filerna var upptagna av filmens bilar och bron skulle öppnas helt, och de bilderna fick tas tidigast på morgonen. Därefter gjordes en lista på bilder där vi behövde tre filer men inte öppna bron helt. Sedan en lista på bilder som krävde två upptagna filer och sedan en enda upptagen fil. Därtill några bilder som kunde tas varsomhelst. Alla dessa skeenden filmades med tre kameror vid varje öppning för att få alla vinklar. Som tur var hade vi samma väder och därmed ljus under båda dagarna. För att binda samman bilderna ytterligare lades en ljudeffekt av plingande klockor över hela sekvensen från det att bommarna hade fällts. En scen i början av filmen visar Charles-Ingvar Jönsson då han kommer ut ur fängelset i Norrtälje. I stället för att gå till sina två väntande kompisar viker han av tvärt och går mot en väntande bil där han träffar bankmannen Wall-Enberg. Av honom får han ett uppdrag att åka till Zürich i Schweiz och öppna ett Franz Jäger-skåp, eftersom innehavaren dött och han var den ende som hade låskombinationen. Denna sekvens togs på tre platser: exteriör av lyxvilla i Zürich, interiör i en stor villa på Kungsholmen nära ryska ambassaden samt ett studiobygge i Ursvik med kassaskåp och bokhyllor. Det klipps friskt mellan dessa tre platser, men allt hänger ihop genom att vi varit noga med rörelse- och blickriktningar. Dessutom används kontinuerliga bakgrundsljud även här, först en tickande gökklocka, sedan ett ringande tjuvlarm. Denna sekvens har jag visat otaliga gånger under mina föreläsningar om kontinuitet i bildplanering och klippning. Interiören av Wall-Enbergs kontor togs i styrelserummet hos VA-verket på Torsgatan, dit jag några år senare återvände för att filma en scen i filmen om Moa Martinson. Andra interiörer togs på Hotel Sheraton, både i receptionen, i en lyxsvit och i en simhall. Jag hade jobbat flera gånger med Gösta Ekman tidigare. Jag visste att han ogärna ville ta om en scen, så vi undvek krångliga tekniska lösningar som åkningar eller svåra följningar som kunde misslyckas och irritera Gösta. Den scen som de flesta minns från filmen är när Jönsson får någon slags knäpp och tror att Vanhedens vita sko är en katt. Den scenen togs i princip bara en gång och repeterades inte, så att den skulle vara helt fräsch för Gösta att spela. Jag längtade ofta efter en andra-kamera, som av budgetskäl bara användes i de ovannämnda action-scenerna, så att man kunde gå smidigt från en helbild till en halvbild eller närbild, som kunde tas samtidigt. Filmen klipptes effektivt av Solveig Nordlund, och filmen hade premiär 4 december 1981 i Stockholm, Göteborg och Malmö efter labbjobb hos Johan Ankerstjerne i Köpenhamn. Den sågs av över 1 miljon åskådare på bio. Trots att filmen gjordes snabbt och med begränsade resurser har den i efterhand blivit mycket uppskattad. Tyvärr har den hittills tillgängliga DVD-utgåvan haft riktigt dåliga färger, där filmen har en grön ton tvärs igenom. Jag ser fram mot den aviserade nyutgåvan av en box med samtliga Jönssonfilmer med Gösta Ekman, där maqn gjort nya scanningar av samtliga filmer.

Till startsidan