Hvad man särskildt har att invända mot den moderna fotografikonsten, är brist på färger, den må för öfrigt stå på hur hög ståndpunkt som helst. Den är likväl allt fortfarande ingenting annat än en reproduktion i enbart svart och hvitt, brunt eller sepia och hvitt eller någon annan enkel färg och hvitt. Folk i allmänhet har häraf fått anledning jämt och samt invända: ”Så synd, att det ej finns färg i.”

Kinematografien, som i hufvudsak är en fotografiprocess, har varit lika illa, eller om möjligt ännu värre däran. Ja, man kan helt enkelt påstå, att reproducering af originalets färger har blifvit en tvingande nödvändighet för kinematografiens bestånd. Man kan knappast ens göra sig en föreställning om hvilken ofantligt stor roll färgerna hos de föremål, man har omkring sig, spela i det mänskliga lifvet. Människoögat är invandt att så godt som uteslutande fixera färgade ting. Beröfvas dessa ting sina färger, göras synnerverna delvis lama vid betraktandet af desamma. Därför förnimmas ofta nervösa smärtor i hufvudet hos dem som se kinematografbilder utan färger. Af samma skäl utsattes man för svindel, blindhet och andra oangenäma känslor, om man går öfver ett snöbetäckt, alltså ofärgadt, fält, då solen skiner.

Filmfabrikanterna ha länge bemödat sig att få in färgerna vid filmstillverkningen. De ha låtit kolorera bilderna för hand, en mycket dyrbar metod med icke desto mindre bristfälligt resultat. Ett maskinmässigt förfaringssätt, som på sista tiden varit i bruk under benämningen ”färgkinematografi”, förmår endast upptaga ett ringa fåtal färger och löser därför ej ens närmelsevis problemet.

Numera föreligger emellertid en process, som helt fyller ut bristerna, alltså en lösning af problemet: det är ”KINEMACOLOR”, URBAN-SMITH PATENTS”, en fotografisk reproduktion af naturens alla färger, från de svaga och späda till de starka och djupa i alla skiftningar. Kinemacolor-bilderna ge en hittills oanad stereoskopisk effekt. Det är egentligen orätt att kalla dem bilder. Det är scener, som lefva och visa naturens plastik.

Från första början måste vi framför allt betona, att färgerna i Kinemacolorprocessen enbart härleda sig från ljuset. Ingen kolorering, målning med schablon eller dylikt förekommer. Hela regnbågens färgskala uppfångas på fotografisk väg i och med själfva upptagningen af scenerna.

Fullkomligt färdiga bilder med rikedom på skimrande färger kunna göras färdiga till förevisning på några få timmar efter upptagningen, och flera kopior af samma bild kunna framställas lika hastigt som vanliga bilder.

En fullständig beskrifning på Kinemacolor skulle erfordra ett vetenskapligt arbete, alltför vidlyftigt och svårbegripligt, och är därför knappast på sin plats för tillfället. Herrar Urban och Smith ha, på inbjudning af Royal Society of Arts (Kungl. Konst-Sällskapet) i London uppvisat Kinemacolor inför en stor samling vetenskapsmän och sakkunniga inom fotografikonsten. l sällskapets tidning af den 11 december 1908 är införd en detaljerad skildring af hela processen, och torde de, som önska studera densamma från vetenskaplig synpunkt, förskaffa sig detta nummer.

Hur invecklad processen än är, kan hvilken operatör som helst, som är fullt hemma i skötandet af vanliga kinematografapparater, på 10 minuter lära sig att enbart eller i samband med vanliga bilder förevisa Kinemacolor.

Det har anmärkts i en tidningsartikel, att ”de viktigaste principerna, som ligga till grund för Kinemacolor-processen, voro kända inom den vetenskapliga världen, långt innan herrar Urban och Smith inläto sig på färgkinematografi.” Alldeles sannt! De medge gärna detta faktum. Om deras process vore byggd på godtyckligt hopkomna metoder och ej vore baserad på vetenskapliga fakta, skulle man just inte ha så mycket att vänta sig däraf. Det är just emedan Kinemacolor från början till slut är ett vetenskapens verk, som vetenskapsmännen i hela världen entusiastiskt lofordat processen och förutspått den en lysande framtid.

Hvad som länder herrar Urban och Smith till beröm är, att de med uppoffring af stora penningsummor och många års träget arbete före någon annan tagit vara på ofvannämnda vetenskapliga principer och gjort dem användbara i praktiken. Med hänsyn härtill ha patentbyråerna i alla världens civiliserade länder gått dem till mötes med lagligt skyddade patenter för Kinemacolor.

Kinemacolor är en ung konst, som att börja med undanhållits offentligheten så när som på tre af världens största varieté-teatrar, en i hvardera af världens tre största städer. Först med innevarande år börja dessa nya kinematografbilder leta sig väg ut till vidare kretsar.

”Kinemacolor” drar för närvarande fulla hus i de ledande biografteatrarna i London, Paris, Berlin, Lyon m. fl. städer i Europa. I London är uppfördt ett enormt fabrikskomplex, där från och med Augusti 1910 komma att utsläppas hvarje vecka uppemot 1,500 meter Kinemacolor-reproduktioner: vetenskapliga arbeten, inspelade dramer och skämtbilder, aktuella nyheter etc.

Vi hoppas, att de första Kinemacolor-förevisningarna i Sverige, till hvilka vi härmed ha äran inbjuda Eder, skola öfvertyga Eder om att en ny era grytt inom kinematografindustrin, att, såsom pressen öfver allt, där dessa bilder framvisats, samstämmigt utlåter sig, ”i hela kinematografiens historia ej finnes att uppvisa ett sådant jättesteg framåt som KINEMACOLOR.