|
Om
Gunnar Alexis Löfgren finns en hel del att berätta. Han var född i
Värmland, närmare bestämt i Glava. Något födelsedatum har jag inte, men
jag tror att han var född runt 1900. Han utbildade sig till ingenjör,
troligen i Karlstad, och efter examen fick han anställning vid ett
kraftverk, även det i Värmland. Trots sin ringa ålder, han var ju bara
runt 20, så gjorde han ett stort antal förbättringar som ledde till
att han blev kraftverkets chefsingenjör. Men då var
det ju inget roligt längre.
Gunnar sökte nya utmaningar och började byggde små lokala kraftverk. Han
intresserade sig även för dåtidens radioteknik, och byggde mottagare och förstärkare.
Efter en resa i
Tyskland började han intressera sig för filmprojektorer. Detta var
omkring 1930 och ljudfilmen hade gjort entré. Han sökte och fick jobb
hos KINOFA, som var en
svensk projektortillverkare, kanske mest känd för sin portabla
BOX-projektor. (Som f.ö. var en plankning av ZEISS KINOBOX.) Denna
KINOFABOX saknade ljud, så Gunnar fick i uppdrag att konstruera såväl
tontillsats som förstärkare.
Under den tiden fick
han kontakt med CENTRUMATELJÉERNA, som låg på Djurgården, mitt emot
Källhagens värdshus. (Ateljén togs senare över av SANDREW.) Ett av
problemen för filmateljéerna på den tiden, var att
ljudupptagningsapparaturen, d.v.s. tonkamerorna, måste hyras från
tillverkaren, eller också måste producenten betala en licensavgift per
meter film eftersom tillverkarna åberopade vissa patenträttigheter.
AGA:s licens fanns kvar långt inpå 1960-talet, fast man hade inte höjt priset
efter 1945 så det var ju inte några hisnande summor. Nåväl,
CENTRUMATELEERNA kontaktade KINOFA och undrade om dom var intresserade
att bygga en tonkamera. Det var dom nu inte, men Gunnar Löfgren såg det
som en ny utmaning.
Han slutade hos KINOFA och
startade sitt eget företag FILMVOX, och drog på studieresa till USA.
Där träffade han bland andra Berndt MAURER, pappa till de 16 mm
tonkameror som fanns hos EUROPAFILM och FILMTEKNIK. Väl hemkommen
byggde Gunnar en tonkamera till CENTRUMATELJEERNA, men eftersom det
inte fanns någon som kunde använda utrustningen anställde man Gunnar
Löfgren som ljudingenjör. Där blev han kvar några år, men jobbade med
åtskilliga projekt i sin egen verkstad.
Ett
av de
mer originella projekten var en tonkamera för 17,5 mm film till en
tysk producent. Efter kriget var det
nämligen ont om råfilm, så för att spara klöv man filmen på längden
och fick på det viset 2 x 17,5 mm av varje rulle 35 mm. Det tyska
företaget UNION, som tillverkade
kopieringsmaskiner, byggde en maskintyp som kunde hantera 17,5 mm
formatet. Filmlaboratoriet FILMKOPIA hade för övrigt en sådan
kopieringsmaskin. Och som ytterligare kuriosa hamnade denna 17,5 mm
tonkamera i Turkiet, där den var i bruk så sent som i slutet på
1980-talet. Gunnar tillverkade ett flertal 35 mm kameror både till
kunder i Sverige och andra länder. Jag skulle tro att det blev ett
trettiotal.
Så började magnetisk
inspelning komma på modet såväl i USA som Europa. Som alltid kostade de
stora märkena alltför mycket för de mindre film ateljeerna, men alla
var ju intresserade av att förbättra ljudkvalitén, framförallt
möjligheten att mixa flera ljudkällor utan att drabbas av brus och
distortion. Med dåtida mått alltså. Slutprodukten till labbet var ju
som tidigare ett tonnegativ. Gunnar byggde magnetfilmutrustning för det
tre vanliga formaten 35, 17,5 och 16 mm. En av de första
mixanläggningarna han byggde var till KINOCENRALEN.
Inspelningsmaskinerna fanns hos flera producenter i Sverige, men också
i Norge och Finland. Svensk Dokumentärfilm, där jag jobbade i 13 år,
köpte två 16 mm maskiner. Vi övertog också en 35 mm tonkamera från
Gunnar, som Tryggve Svensson byggde elektronik till. Den kameran finns
snart på BIOGRAFMUSEET i Säter.
I mitten på
1970-talet beslöt sig Gunnar för att sluta med filmprylar, och gav mig
sitt firmanamn, ifall jag skulle komma på idén att öppna eget, och det
gjorde jag ju. Jag har i min ägo en 1/4-tumsbandspelare med fjäderverk
som Gunnar hade hoppats skulle sälja bra, men den som skulle sköta
marknadsföringen var nog fel person. Jag hade alltså två stycken 16 mm,
och en stycken 17,5 mm tidigare, men 16 mm maskinerna fick Pelle
Lönndahl till det framtida filmmuseet, och 17,5-apparaten byggdes om
till tvåspår, försågs med ny elektronik och såldes till CINEMATION. Jag
vet inte om dom har den kvar. Vad hände sedan med Gunnar Alexis? Jo,
han flyttade till London, där han höll på med talande väckarklockor,
tillsammans med en japan. En dag fann japanen honom död, och så var
sagan slut.
Stockholm i maj 2002,
Ulf Park
|